KAMPEN! ...Min Berättelse.

Som ni måste ha märkt vid det har laget så hatar jag Cancer... Den tar ingen hänsyn, drabbar alla direkt eller indirekt, ung som gammal.

 

"Lucas farmor åkte in och ut på sjukhus när jag hade ett par månader kvar av gravidieten. Tillslut konstaterades cancer... Var den startat var lite ovisst för kroppen var så trasig. Det pendlade mellan månader, dagar kanske veckor kvar enligt läkarna. 

-Jag ska träffa mitt barnbarn, sa hon tappert.

Lucas föddes på kvällen den 11 Juni, 3 dagar för tidigt på samma sjukhus. Lördag morgon skulle vi åka hem och då säger pappa N.

-Orkar du stanna en stund i lobbyn så hämtar jag mamma, jag har en konstig känsla... 

Farmor och barnbarn fick 10 minuter i sjukhusets lobby, mer var det ingen som orkade. N tillbringade helgen med att pendla mellan sin nyfödda son och sin mor på sjukhuset.

Måndagen 3 dagar senare var det dags för efterkontroll för vårt lilla underverk. Vi svängde in på parkeringen och Ns mobil ringde, det var Läkaren.

- Om du skyndar dig, kanske du hinner säga hej då.

Vi delade på oss.

Lucas var pigg och mådde bra. Nästa gång jag såg N sa han bara...

-Hon var nöjd nu.

Hon fick träffa sitt barnbarn innan sjukdomen vann över hennes kropp.

Tyvärr han han inte säga Hej Då den dagen. Allt började, och var över på ett par månader."

 

Man kan väl säga att den där lyckorus bubblan sprack, och många konfliktfyllda känslor infann sig...

Tacksamhet och Skuld, Glädje och Sorg.

 

 

Lucas endast ett par dagar gammal...

Kärlek! 

Men gud, cancer är verkligen hemskt.
När jag och Kevins pappa fick veta att jag var gravid så var det Kevins farfar vi berättade det för först. Han låg inför döden efter en nio års lång kamp mot cancern och trots koman så är vi är ganska säkra på att han hörde den glada nyheten. För dagen efter så dog han... Han hade kämpat tillräckligt.

Och istället hedrades hans minne med att vi döpte Kevin till Hans i första namn efter farfar och Kevin som tilltalsnamn. Dop ceremonin hölls på begravningsdagen som Kevins farfar hade haft året innan - och vi hade dop ceremonin ute på hans farmor och farfars tomt. Även om farmor var den enda närvarande av dem så är vi ganska säkra på att farfar också fanns där någonstans...

Usch, jag hatar också den sjukdomen. Man kan inte göra nåt för att förebygga, och det är inte säkert att man klarar sig ur den. Det är så hemskt!
Jag känner bara en som inte överlevt cancern, men jag har 3 nära släktingar som överlevt. Varje gång jag hör om sjukdomen blir jag alldeles ledsen :(

Så sorgligt :( . Cancer är hemskt.

Jätte söt liten Lucas. Vad mycket hår han hade.
Cancer är en hemsk sjukdom och jag som jobbar så nära det och får se lidandet på nära håll vet verkligen vad sjukdomen för med sig, men jag vet också att det finns lindring till en viss nivå man kan få och göra vardagen åtminstonde lite lättare för en del. Tänk den som kommer på ett botemedel till cancern och kan utrota den, den personen kommer bli STOR och en superhjälpte i mångas ögon. Hoppas den personen snart kan träda fram.

men usch, cancer är för jäkligt rent ut sagt. det bara dyker upp. :( men lycka att farmor fick träffa sitt barnbarn!

Kram

det var jag som var "anonym"...

Tittade ju runt lite hos dej ...
usch började nästan gråta nu så sorgligt men .. så skönt hon han att träffa honom . :tired:;-(
usch ogillar starkt sånt stackars din N

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress: (om du har)


Kommentar:

Fyllt i alla uppgifter ovan?